Coachan­de för­håll­nings­sätt - lyss­na på varandra

Ett coachan­de för­håll­nings­sätt- att lyss­na på varand­ra i  för­änd­ring­ens tider

Ett coachan­de för­håll­nings­sätt - att lyss­na på varand­ra är i tider av för­änd­ring och osä­ker­het vik­tigt för att ska­pa trygg­het och handlingskraft.
För­änd­ring­ar är en del av livet. För­änd­ring­ar är det enda vi kan vara säk­ra på. Ibland är det vi själ­va som vill en för­änd­ring, ibland är det livet som utsät­ter oss i en för­änd­ring. All för­änd­ring, oav­sett om den är själv­vald eller inte, inne­bär all­tid ett visst mått av osä­ker­het – du kan i för­väg inte helt säkert veta vart för­änd­ring­en kom­mer att leda dig.

För­änd­ring och utveck­ling är led­ord i dagens moder­na sam­häl­le.  För­änd­ring­ar och utveck­ling upp­le­vas väl­digt oli­ka av oli­ka per­so­ner, och sam­ma per­son kan upp­le­va för­änd­ring­ar oli­ka i oli­ka ske­en­den i livet. Män­ni­skor är oli­ka, och det är just det som gör oss till män­ni­skor, en del kän­ner inspi­ra­tion medan and­ra kän­ner oro och osä­ker­het inför förändringar.

För­änd­ring­ar och hjärnan

Vi lever i dag i en tid med många och ofta snab­ba för­änd­ring­ar. Vår hjär­na, som inte har genom­gått lika sto­ra för­änd­ring­ar som livet i övrigt, upp­le­ver ofta des­sa stän­di­ga för­änd­ring­ar och den­na osä­ker­het som ett hot.

Hjär­nans främs­ta upp­gift är att vär­na om vår över­lev­nad och skyd­da oss från hot och ska­da. Bru­kar du, eller någon du kän­ner, rea­ge­ra med ils­ka, avstånds­ta­gan­de, ifrå­ga­sät­tan­de eller mot­ar­be­tan­de när för­änd­ring­ar kom­mer upp på agen­dan?  Då är det rep­til­hjär­nan (den älds­ta delen av hjär­na, som du har gemen­samt med läg­re stå­en­de dägg­djur) som slår till för att skyd­da dig mot ett upp­levt hot (hjär­nan ger dig här tre alter­na­tiv för att skyd­da dig mot faran; fly, fäk­ta eller spe­la död)

I en för­än­der­lig tid har vår hjär­na fullt upp med att hin­na bear­be­ta alla intryck och ställ­nings­ta­gan­den som behö­ver göras. Att fat­ta nya beslut, att tän­ka i nya banor krä­ver ener­gi. Har du kom­mit på dig själv, eller någon du kän­ner, med att göra sam­ma miss­tag fle­ra gång­er?  Det är rep­til­hjär­nan som slår till igen. Det tar ener­gi att ta in nytt och tän­ka nytt. I I ett läge av upp­levt hot spen­de­rar hjär­nan sin ener­gi på att överleva(fly, fäk­ta eller spe­la död) , här finns inte ener­gi för att tän­ka stra­te­giskt och långsiktigt.

Män­ni­skor är av natu­ren hjälpsamma

Att hjäl­pa and­ra som på något sätt har det svårt, möter en utma­ning eller befin­ner sig i kris, är en natur­lig driv­kraft för oss män­ni­skor. Som män­ni­skor är vi flock­djur, vi behö­ver och tar hand om vår flock. Ensam är inte stark . Att hjäl­pa and­ra stär­ker de mänsk­li­ga ban­den och gör att vi kän­ner att vi till­hör floc­ken, viket för vår hjär­na är en avgö­ran­de fak­tor för överlevnad.

Vad behö­ver du mesta av allt när du befin­ner dig i någon av livets utma­ning­ar?  Behö­ver du att någon talar om för dig vad du ska göra, ja kanske tom. talar om för dig vad du ska kän­na eller inte kän­na ? Eller behö­ver du någon som lyss­nar, verk­li­gen lyss­nar, på hur det är hos dig, vad du kän­ner och vad du behöver?

De fles­ta av oss vill i livets svå­ra­re stun­der, ja inte bara då,  bli lyss­na­de på.

Coaching – Ett möj­lig­he­ter­nas möte i en trygg atmosfär

I för­änd­ring­ens tider är ett coachan­de för­håll­nings­sätt ett kraft­fullt red­skap för att hjäl­pa, stöt­ta och moti­ve­ra män­ni­skor och grup­per för att hit­ta nya möj­lig­he­ter och nya vägar.
Ett coachan­de för­håll­nings­sätt har fle­ra ingre­di­en­ser som mins­kar upp­le­vel­sen av hot och är där­för effek­tivt att använ­da vid oli­ka for­mer av för­änd­rings­ar­be­te, och i sam­man­hang där en kre­a­tiv och utveck­lan­de kom­mu­ni­ka­tion är vär­de­full för ett håll­bart resul­tat. Ett tyd­ligt och stöd­jan­de sätt att kom­mu­ni­ce­ra mins­kar käns­lan av hot och män­ni­skor blir mer kre­a­ti­va och ansvarstagande.

Coachan­de för­håll­nings­sätt – Dina med­män­ni­skor är resursstarka

Det coachan­de för­håll­nings­sät­tet utgår från att alla män­ni­skor är resurs­star­ka, kun­ni­ga och kapab­la – vil­ket är ett oer­hört jag-stär­kan­de för­håll­nings­sätt. Det­ta bemö­tan­de blir extra vik­tigt i situ­a­tio­ner då vår egen till­tro till oss själ­va sva­jar eller då vår till­va­ro upp­levs som osäker.

Under­sök­ning­ar visar att såväl orga­ni­sa­tio­ner som enskil­da indi­vi­der mår dåligt och pre­ste­rar säm­re då vi inte tar oss/ges tid för att lyss­na på varand­ra. Att inte lyss­na leder till miss­för­stånd och kon­flik­ter, dåli­ga beslut, säm­re möten, mins­kad ener­gi och för­lo­rat enga­ge­mang och det är inte svårt att räk­na ut att det­ta påver­kar både det eko­no­mis­ka- och det mänsk­li­ga kon­tot nega­tivt. Ett coachan­de för­håll­nings­sätt inte bara spar tid och peng­ar – det gör att män­ni­skor både mår och pre­ste­rar bätt­re. Män­ni­skor som blir sed­da och bekräf­ta­de kän­ner sig bety­del­se­ful­la och vill enga­ge­ra sig och ta ansvar för sig och sin del.  Har vi råd att inte lyss­na på varand­ra, verk­li­gen lyss­na på varandra?

Hur påver­kas du i ett möte med någon som verk­li­gen är intres­se­rad av just dig?
De fles­ta av oss upp­le­ver det­ta myc­ket posi­tivt och jag-stär­kan­de. Att mötas av intres­se och nyfi­ken­het har ofta den effek­ten på oss män­ni­skor att vi gär­na berät­tar mer om oss själ­va, vi bju­der in den and­re i vår värld.
Att mötas av en män­ni­ska som inte tror sig veta mer om dig g än vad du gör själv är oer­hört bekräftande

I prak­ti­ken ger det­ta för­håll­nings­sätt att du genom frå­gor hjäl­per och stöt­tar din sam­tals­part­ner att själv fin­na sva­ren och vägen till hand­ling och för­änd­ring. Vär­det i det­ta för­håll­nings­sätt i mötet med män­ni­skor for­mu­le­ra­de Sokra­tes på föl­jan­de sätt;

 ”Jag kan inte lära någon någonting.
Jag kan bara få dem att tän­ka, vil­ket är myc­ket mer värt än att för­med­la min egen vision”

Coachan­de för­håll­nings­sätt –  Stäng det egna arkivskåpet 

Det är lätt och natur­ligt att i sam­tal med and­ra refe­re­ra till sig själv, egna erfa­ren­he­ter och pro­blem­lös­ning­ar. Fun­de­ra över om och hur det­ta hjäl­per din sam­tals­part­ner att växa och ta sig an sina egna utmaningar.
Du är inte ett oskri­vet blad, du har egna erfa­ren­he­ter, för­ut­fat­ta­de mening­ar och tolk­ning­ar. I ett icke vetan­de och icke vär­de­ran­de för­håll­nings­sätt har du för­må­ga att låta det­ta vara i bak­grun­den, att stänga det egna arkivskåpet.

I tider av tids­press, stress och egen otill­räck­lig­hets­käns­la kan det­ta vara en utma­ning- kanske kän­ner du att det går for­ta­re om du talar om hur den and­re ska göra för att lösa utmaningen.

Goda råd – för vems skull?

Att ge goda råd till någon som befin­ner sig i ett av livets dilem­man bott­nar i att vi vill vara hjälp­sam­ma och duk­ti­ga (ing­et ont idet). Det är vik­tigt för oss att hjäl­pa dem som befin­ner sig i vår flock för floc­kens gemen­sam­ma styr­ka. Att vara hjälp­sam gör även att vi kom­mer i en god dager inför våra flock­med­lem­mar och det säker­stäl­ler en plats i flocken.

Det kan dock vara klokt att tit­ta på det goda rådets ursprung – dina egna vär­de­ring­ar, kun­ska­per och erfa­ren­he­ter av hur du löst ett lik­nan­de dilem­ma. Frå­gan är hur rele­vant din lös­ning är för din samtalspartner?

Då vi män­ni­skor får hjälp att hit­ta våra egna lös­ning­ar väx­er vi ini­från och ut. Vi blir ock­så mer benäg­na att ta ansvar för våra hand­ling­ar om des­sa kom­mer som ett resul­tat av våra egna insik­ter och önsk­ning­ar om hur vi vill göra.

Om du vill hjäl­pa någon att kom­ma vida­re, frå­ga om hen vill ha din hjälp och på vil­ket sätt du på bäs­ta sätt kan vara till hjälp.

• • • • Vil­ken hjälp behö­ver du?
      • Hur kan jag hjäl­pa dig?

Utfors­kan­de frå­gor - Frå­gor som berör och engagerar

För att hjäl­pa din sam­tals­part­ner att hit­ta sina egna vägar till pro­blem­lös­ning­ar kan du stäl­la frå­gor, frå­gor som gör att din part­ner behö­ver gå utan­för sin egen trygghetszon(då det hand­lar om att han­te­ra en ofri­vil­lig för­änd­ring, räc­ker det långt att söka sva­ren inom den egna trygg­hets­zo­nen) , frå­gor som gör att din sam­tals­part­ner hit­tar sina egna svar. Det är des­sa svar som blir verk­ty­gen för att han­te­ra eller ska­pa en för­änd­ring, där din sam­tals­part­ner kän­ner sig del­ak­tig och ansva­rig i sin egen process.

Des­sa frå­gor hit­tar du i din genu­i­na nyfi­ken­het och ditt genu­i­na intres­se för den du sam­ta­lar med. Des­sa frå­gor hand­lar om vad, hur, vem, när, på vil­ket sätt etc. Des­sa frå­gor kan var lite när­gång­na, jag kanske till och med lite besvär­li­ga eller obe­kvä­ma. Frå­gor­na har dock all­tid ett gott syf­te- att hjäl­pa din sam­tals­part­ner mot nya möjligheter

                                               Hur menar du då?                                     Hur känns det för dig?
                                              Hur vill du att det ska vara?                    Vad vill du?
                                              Vad behö­ver du?                                       På vil­ket sätt vill du göra?
                                              Vad kan du göra?                                      När kan du göra det?
                                             Vad bety­der det för dig?                          Vems ansvar är detta?
                                            Vil­ket är ditt ansvar?                                Vad kan du ta ansvar för?

Din sam­tals­part­ner kom­mer tro­li­gen att tac­ka dig för att du ställt just des­sa frå­gor- hen kom­mer kanske tom. upp­le­va att du gett många goda råd!

Marie-Louice Wal­lin 
ICF Cer­ti­fi­e­rad Coach (PCC) , Stresspe­da­gog och Utbildare

Fler artik­lar
- Coachan­de för­håll­nings­sätt och neurovetenskap
- Coaching och hjärnan
- Coachan­de ledar­skap- ett ledar­skap i tiden