Vad tyc­ker du att jag ska göra?

Ett coachan­de för­håll­nings­sätt vilar på över­ty­gel­sen om att alla män­ni­skor har sva­ren inom sig. Sva­ren på vad som är vik­tigt för just hen, vad hen behö­ver göra och vil­ket stöd och vil­ka resur­ser som hen behö­ver för att lyckas.

I ett möte blir din för­må­ga att ska­pa utrym­me för det­ta avgö­ran­de för huruvi­da din sam­tals­part­ners inre vis­dom och kun­skap får möj­lig­het att blomstra.

Goda råd

Den posi­ti­va män­ni­sko­syn som det coachan­de för­håll­nings­sät­tet vilar på för­ut­sät­ter att män­ni­skor är både vil­li­ga och kapab­la att lösa sina egna pro­blem och dilem­man. Det­ta syn­sätt gör din sam­tals­part­ner till äga­re av både sitt dilem­ma och lös­ning­en av det­ta. Det­ta sätt att adres­se­ra dilem­mat ska­par även en tyd­lig­het om ansva­ret för val och hand­ling­ar lig­ger hos din samtalspartner.

Ett coachan­de för­håll­nings­sätt utgår från att vi var och en är expert på vår egen verk­lig­het- ett myc­ket jagstär­kan­de för­håll­nings­sätt. På så vis hjäl­per du din sam­tals­part­ner att bely­sa sin egen verk­lig­het och ska­pa nya per­spek­tiv. Det­ta sker ini­från hen själv, hen är själv äga­re av både ange­lä­gen­het och förändring.

När du får frå­gan hur frå­gan ”Vad tyc­ker du att jag ska göra? kan du väl­ja att age­ra uti­från oli­ka per­spek­tiv. Du kan väl­ja ett coachan­de per­spek­tiv som ger din sam­tals­part­ner möj­lig­he­ter att själv hit­ta sitt svar och där med öka sin kun­skap om och till­tro till sig själv. Eller så kan du väl­ja ett per­spek­tiv där din egen kun­skap står i fokus.

Frå­gan ”Vad tyc­ker du jag ska göra” kan vara en utma­ning fram­för allt om du har kun­skap och erfa­ren­het i ämnet. Det är lätt att i det läget tap­pa bort grund­tan­ken om var­je indi­vids inre poten­ti­al och i väl­vil­ja bör­ja ge råd om hur hen ska age­ra. Här behö­ver du stäl­la dig frå­gan om ditt råd adres­se­rar din sam­tals­part­ners bäs­ta eller om rådet ges för att till­freds­stäl­la ditt eget ego, beho­vet av att glän­sa. Goda råd har sitt ursprung i den verk­lig­het de kom­mer från, dvs. giva­rens. Sett ur den­na syn­vin­kel blir det logis­ka att ge sig själv de goda råden.

• Om jag som var i din situ­a­tion, vil­ket råd skul­le du ge mig?

Om du vill age­ra uti­från ett coachan­de per­spek­tiv­för att stär­ka och utveck­la din sam­tals­part­ners för­må­ga att ge sig själv de goda råden stäl­ler du frå­gor som adres­se­rar både logik, käns­la, moti­va­tion, egna vär­de­ring­ar och hand­ling­ar hos din sam­tals­part­ner. Des­sa frå­ge­ställ­ning­ar är kraft­ful­la verk­tyg i sam­ta­let och ska­par insik­ter, tyd­lig­het och struktur.

• Hur tän­ker du kring detta?
• Vad tyc­ker du?
• Hur känns det för dig?
• Vad är vik­tigt för dig?
• Vad bety­der det­ta för dig?
• Om du får önska?
• Vad vill du göra?
• Vad kan du göra?
• När ska du göra det?

Goda råd och dubb­la roller

Ibland kom­mer du att befin­na dig i två rol­ler sam­ti­digt, både som sam­tals­part­ner och expert inom ett visst områ­de. Även i det­ta läge kan du age­ra för att stär­ka och utveck­la din sam­tals­part­ners för­må­ga till att hit­ta sina egna svar och lös­ning­ar. Du gör det genom att på ett mer gene­rellt sätt del­ge ditt perspektiv

• Jag vet att and­ra gjort på det här sättet…..
• Jag har sett goda resul­tat genom att……
• Har du fun­de­rat på att….?
• Vad tror du om att…?

För att låta din sam­tals­part­ner äga sva­ret låter du hen för­dju­pa sig i det­ta och ska­pa sin egen bety­del­se av per­spek­ti­vet. Det vik­ti­ga är vil­ket läran­de dit per­spek­tiv ger, inte att ditt per­spek­tiv är det rätta.

• Hur är det påstå­en­det använd­bart för dig?
• På vil­ket sätt kan du använ­da dig av den informationen?
• Vad tar du med dig från det­ta som du inte vara med­ve­ten om tidigare?

Du bör vara tyd­lig, både inför dig själv och inför din sam­tals­part­ner, med vil­ken roll du har i sam­ta­let. Dubb­la rol­ler ska­par för­vir­ring och otrygghet

Var lite barns­ligt frågvis!

Hur gör våra barn för att lära och förstå?
Jo, de stäl­ler frå­gor. Ofta kor­ta, enk­la och myc­ket raka frå­gor. Barns frå­gor kom­mer från ett genu­int intres­se – de är verk­li­gen nyfik­na och vill veta, vill för­stå. De frå­gar inte för att ”sno­ka” eller för att hit­ta fel. Så klokt av dem – vem vill inte berät­ta för någon som verk­li­gen är intresserad?

Frå­gor är ett effek­tivt verk­tyg i mötet med and­ra män­ni­skor – om vi vill mötas och öka för­stå­el­sen för varand­ra och hjäl­pa varand­ra att växa.

Ibland behö­ver vi, pre­cis som våra barn gör, stäl­la käns­li­ga frå­gor. Det­ta har en posi­tiv effekt – att ska­pa reflek­tion och ökad med­ve­ten­het. Just käns­li­ga frå­gor eller klar­gö­ran­den kan vara det som får oss att ”vak­na upp”. Alla har vi varit med om ett smärt­samt ”san­ning­ens ögon­blick”, vil­ket vi sena­re kän­ner stor tack­sam­het inför.

Barn frå­gar ofta – Var­för då? Det­ta får oss vux­na att vil­ja berät­ta för att ge bar­net ny kun­skap. Då vux­na män­ni­skor möts av ”var­för-frå­gor” intar de lätt en för­svars­ställ­ning eller för­sö­ker för­kla­ra och rätt­fär­di­ga sina hand­ling­ar på ett men­talt plan vil­ket inte leder till ny kun­skap. I mötet med vux­na kan frå­gor av typen Vad? Vem? Var? Hur? När? – vara mer utveck­lan­de för att ska­pa reflek­tion och ny kun­skap.

Det vik­ti­gas­te är inte vil­ken frå­ga du stäl­ler utan mot­par­tens respons på din fråga.
Kor­ta och kärn­ful­la frå­gor är oftast mer kraft­ful­la då de ”sät­ter fing­ret på” kär­nan i angelägenheten

Marie-Louice Wal­lin
ICF Cer­ti­fi­e­rad Coach (PCC) och utbildare